En sån här "Bantningsbar" innehåller 200 kcal.


Den här Magnumglassen innehåller 180 kcal


En hel 250g burk lätt Kesella innehåller ca 185 kcal


Vad skulle du helst välja?

Okej jag erkänner att jag ganska ofta helst skulle välja magnumglassen :P

Men det jag försöker säga är att de där dietkakorna inte är så jädra super nyttiga egentligen. Och helt sjukt dyra.
Gör en god smoothie på kesella, en skvätt sojamjölk och valfria bär istället. Tusen gånger bättre mellanmål! Och godare, de där barsen smakar ju bark!

Det jag oxå försöker antyda är att det är helt okej att unna sig en glass ibland. Med betoning på ibland!!!

Jag är en riktigt nörd i mataffären, vänder alltid på varorna för att läsa närings och innehållsförteckningen. För där står faktiskt allt. Svart på vitt!

Slängde precis in vågen i klädkammaren, och tänker låta den ligga där i en veckan då  jag ska väga mig nästa gång.
Jag hoppas jag kan hålla mig till det bara.

Jag väger mig ca 2-3 gånger om dagen, och att det blir fixerat är väl kanske inte så konstigt.

Har lyckats gått ner ett par kilo och kände att jag ska försöka bryta ovanan av att väga mig hela tiden när det faktiskt känns som vikten går åt rätt håll.

Fick migrän i söndags och det höll även i sig igår. Blir mycket hungrigare och mycket sugnare då tyvärr :( Försöker hålla det i skick ändå men ibland är det svårt.

Gick och la mig runt sju igår eftersom jag mådde dåligt och sov till åtta imorse. Molle försökte väcka mig fler gånger...men det gick inte.

Tror ändå min kropp behövde sova, delvis pågrund av migränen och delvis pågrund av att jag inte varit så pigg i veckan.

Drömde om vindsurfng!!!! Hoppas det blir lite sånt i sommar :)

Gah känner mig fortfarande seg i huvudet men det släpper säkert så fort jag kommer till jobbet :)

Stolt att jag slängde ut vågen iaf :)

Tänkvärt!

Jag brukar läsa den här bloggen. Mest för de fina bilderna. Det här inlägget tycker jag var väldigt tänkvärt!

Dök på den här gamla artikeln från 93 när jag surfade runt på nätet Är Kate Moss för smal?

Och jag tänkte: Gosh, det där är ju ingeting. Det där växte jag upp med och det är ju såklart man hade alla möjliga slags komplex av alla möjliga slags orsaker.

Men ändå att det där liksom ansågs vara det värsta. Kate Moss anses väl på sin höjd som slank i dag. Kan rabla hur många namn som helst som är ideal nu för tiden och förmodligen 10 kilo lättare....så vart är vi på väg?

Vaknade upp med en tjock hals imorse, och tänkte: vilken tur att jag var kry i åre :) Visst jättesurt att känna att en förkylning är på g men ändå tacksam att den inte kom tidigare.

Har som sagt haft en hel fantastisk underbar vecka i Åre med familjen Larsson. Massa utförsåkning och mys...men det allra bästa var nog naturen....så otroligt vacker där. Och luften....man mår så bra av fjälluften!

Skönt för mig att komma bort en stund oxå.
Igår var det ett år sen Ida lämnade oss.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Att det är tufft, att jag är känslig och konstig. Men så är det ju inte bara nu utan till och från jämt.

Det är alltför svårt att sätta ord på.

Men den här morgonen har jag tänkte mycket på morgonen för ett år sen.

Så för att inte gräva ner mig så tänker jag städa och plantera blommor på loftgången. Gå ner på stan och leta nya joggingskor, beställa nytt Visa-kort, hämta ut ett paket på posten.
Ikväll sa älsklingen att vi kunde ta en tur till Bomhus och hälsa på Idis så det ska vi nog göra. Tända att litet ljus.

Ibland behöver man 13 cm klackar bara för att hålla huvudet ovanför ytan.....

Äggmacka ála LCHF. Oopsiebröd,avocado,ägg,baconröra och lite sallad på toppen!

Micke hatar när jag går på LCHF, han tror att jag ska dö av en hjärtattack vid 30 då.
Men för mig är det den enda dieten som inte gör att jag hamnar i ett dåligt ätbeteende med massa ångest.
Den hjälper även mot min migrän och krångelmage.
Okej jag chockrasar inte i vikt av den, men jag går ner sakta och säkert. Och ärligt talat. Att panikbanta bort de sista kilorna inför bröllopet kommer inte funka för mig, jag kommer handla på ett dåligt ställe då. Istället satsar jag på att äta sundt, dra ner på kolhydraterna. Äta naturligt, rent och lagom portioner. Röra på mig. Och viktigast av allt, tycka om mig själv!
Jag mår ju inte så jättebra just nu. Men kämpar på:) Att behöva sätta sig i ett dåligt ätbeteende mitt i det kommer inte funka.
Därför kommer jag ta hand om mig själv från och med nu!

Denna djungel av vigselringar. Omöjligt att välja juh.....måste man ha en?

Eller ja jag vill faktiskt ha en. Tycker det är grymt fint med två ringar bredvid varandra...en snygg helhet helt enkelt!

Jag vet på ett ungefär vad jag vill ha...men när jag gick till juvelaren igår så insåg ja att de typ har 20 versioner på det jag vill ha. Så det var bara att ge upp tanken på att välja där och då. Hon skickade hem mig med en bra katalog så jag fick tänka och fila lite här hemma :)

Shabbychick och Modemåste.....de två fulaste svärorden jag vet!

Igår var det Idas födelsedag, hon skulle fyllt 28.
Mika hämtade upp mig efter jobbet, vi åkte till Bomhus och lade blommor och tände(eller försökte iaf tända, det blåste typ storm) ett ljus till Ida. Det blev många kramar och fina ord. Jag är så glad att jag har Mika.

Jag är oxå så glad att Ida valde Bomhus, det är helt otroligt vackert och rofyllt där ute. När man är där så känns det så självklart att hennes aska ska ligga just där.



Den här låten får mig alltid att tänka på min Ida!

Idag har bara varit en sån där dag. Ni vet en sned och vind dag. Starta med en dålig morgon. Åt helt fel frukost, körde en nagel genom leggingsen(rejäla bomullsleggings vette satan hur jag lyckade med det). Slog in en spik helt snett när jag skulle spika upp en blomma. Konstant stressad och sen hela dagen. Hann inget jag borde gjort.

Men åkte och tränade. Lite tröttare än vanligt, men blev betydligt piggare. Ställde mig på "tortyrvågen" hos Maelona. Och såg att jag gått upp i muskler och ner i fett, dessutom hade mitt skelett blivit betydligt starkare. Så jag blev på bättre humör redan där. Sen hade vi ett lite pepptalk om kost och sånt. Fint!

På kvällen blev det en trevlig fika med Nova, så jag måste säga att dagen slutade bra trots allt!

Just det, så här blev blomman tillslut, trots sneda spikar å grejor:


Japp den bor i en ljuslykta. Tyckte ändå att lyktan var för stor för ett ynka värmeljus....

Den coolaste tanten någonsin!

Idag när jag gick in på gymmet så var det en tant med rollator där.Jag kan tippa att hon var runt 80 bast.
Hon tog sin rollator...gick till bencurlsmaskinen, satte sig och körde stenhårt!

Jäklar vilken pepp att se henne, jag blev alldeles glad av henne.

Igår var jag hemma hos mommen och moffen hela dagen. Jag och Morfar åkte till Triangeln och handlade.
Mormor lagade god kalops och vi fikade en hel del :)

Så mysigt att få lite kvalitetstid med dem.

Innan jag åkte hem så plockade jag en ros i deras trädgård, åkte ut till Bomhus och satte den på minneslunden och pratade lite med Ida. Jag gav även nytt vatten till Kryssantenum-buketten som jag och Mika satte ut i måndags. När Mika och Ida bodde ihop i Uppsala och var studenter så köpte de ofta hem just kryssar för att de var vackra och stod så länge. Så det är liksom ett självklart val att köpa kryssar åt Idis.


Sen plockade jag upp Micke hos Veronica och vi körde ut till Bröllops-lokalen för att kolla upp vägen och skriva en ordentlig vägbeskrivning....hhehehehe det ni ;) Japp lokalen är bokad nu :) Längtar!!! Kommer bli såå bra, vi är förälskade i stället båda två....och för mig är det stor barndomsnostalgi. En mycket kärleksfull plats helt enkelt!

Under hela sin sjukdoms tid fick Ida aldrig träffa en psykolog. Hon blev runt skickad till massa läkare och otroligt felbehandlad. Jag är 100% säker på att Ida hade kunnat fått hjälp och blivit frisk om hon fick rätt behandlig i tid. Jag tänker inte skriva nåt mer om det nu för det är alldeles för tungt.

Imorse tog jag mod till mig och ringde företagshälsan. En gullig sköterska svarade och jag var ärlig och sa som det var. Att jag gärna ville komma till en kurator. Vet ni vad hon svarar mig då? -Men vännen vi har en psykolog till och med, och jag ska se till att du får en tid snabbt.

Hon fixade en tid åt mig idag!

Det är orättvist. Ida fick inte den hjälp hon behövde fastän hon var riktigt riktigt sjuk.
Jag får komma till ett proffs samma dag som jag ringer.

Tro nu inte att jag är otacksam över min snabba hjälp, det är jag verkligen inte. Jag är otroligt glad att jag får komma och prata med nån.
Men jag är också nervös såklart. Håll tummarna för mig idag klockan 13.

Jag frågade precis Micke vilket Korea som var det onda(Jag syftade såklart på det Korea som Kim il jong leder) Men han svarade Syd. Ibland är det bättre att googla helt enkelt!

Micke och jag är ett levande bevis på att man inte måste ha samma politiska åsikter för att leva ihop :)

Idag är jag ledig. Ganska skönt efter en jobbhelg måste jag säga. Och speciellt skönt efter denna jobbhelg som varit lite halvgalen med 9 års-jubileum på jobbet och ett 12,5 timmars pass på lördagen.

Idag ska jag fixa inför Oslo-resan. Köpa lite grejor som jag ska ha med till Elias, hämta en väska i Hagaström. Tvätta. Och lite sånt där fix i allmänhet.

Ikväll blir det ett vattenspinningspass på fjärran....längtar redan :)

Det hände en grej här om dan som gjorde mig ännu mer pepp på att förändra mitt liv. Kosten träningen och maten.
En grej som hade kunnat gjort mig låg, fått mig att deppa ihop och bara tycka synd om mig själv.
Men det tänker jag inte göra. Jag tänker köra ännu hårdare. Jag tänker ta hand om mig själv ännu mer.
Jag är så himla PEPP nu. Jag vände det negativa till en superpepp! Nu jävlar!!!

Jag bestämde mig för en riktig nystart efter Tallin-resan.

Visst, jag tycker att jag varit rätt så duktig redan innan, jag har ju kommit igång med träningen.

Men jag kände att jag verkligen ville göra en förändrig i mitt liv. Jag vet inte om den var den jädra Ali Vincent-boken som gjorde det(fantastisk bok förövrigt) eller om jag egentligen bestämt mig innan.

Jag har tänkt på det så länge, funderat. Men har så här efter insett att jag aldrig trott på mig själv. Jag har lyssnat för mycket på vad andra människor sagt. Och nej det är inte deras fel utan helt mitt eget som lyssnat på dem. Och jag har alltid kommit upp med massa ursäkter. Mycket migränen, nej jag kan inte, migränen gör så att jag inte kan osv. Eller helt enkelt tänkt nej jag kan inte, jag duger inte.

Jag tror jag kommit upp med alla dessa ursäkter för att jag helt enkelt varit så jävla(ja pappa nu svor jag igen) rädd för att misslyckas. Jag har liksom gett upp innan jag ens börjat eftersom jag varit så otroligt skiträdd för att misslyckas.

Nu tror väl ni att jag bara pratar om viktminskning, men det gör jag inte. Jag pratar om hela mitt liv. Massa grejor.

Jag vet att en del tjejkompisar och kollegor sett ner på mig eftersom jag aldrig kunnat "behålligt" en pojkvän. jag vet inte hur många gånger jag fått höra...-Va! har du bytt igen? eller -Oj är ni fortfarande ihop,rekord eller?

Ja jag har dejtat mycket, och tydligen får man inte göra det som tjej.
Men jag har faktiskt aldrig tagit åt mig av kommentarerna.
Däremot kan jag tro att jag undermedvetet sökt mig till oseriösa relationer eftersom jag varit rädd för förhållanden. Jag har ett riktigt dåligt förhållande bakom mig(för många år sen) och jag vet inte om det är på grund av det(jag vill inte skylla på nåt) men jag har nog varit så rädd för att jag inte ska duga att jag undermedvetet sökt mig till killar som jag vet inte vill ha mig.

Och körkortet bara sköt jag på. Tänk om jag skulle faila liksom.

Det ironiska är att jag tror att körkortet blev en riktig vändpunkt för mig.
I ett svagt ögonblick anmälde jag mig till intensivkursen.
Och när jag satt där på tåget påväg ut i ingenstans, så hade jag så ont i magen, jag ville verkligen inte. Men ändå nånstans där inne så ville jag, jag ville klara det. Jag visste att det skulle bli skitjobbigt, massa okända människor(jätteläskigt), massa teoriplugg(och jag kunde ju inte plugga, trodde jag iaf) och köra en bil i den värsta snövintern på flera år.

Men jävlar!!! Jag klarade teoriprovet på första försöket och ärligt talat jag vet att ingen trodde att jag skulle kunna plugga men sanningen är den att jag var en av dem som låg längst fram i klassen nästan hela tiden.
Och jag klarade uppkörningen på första försöket(trots att nerverna låg utanpå kroppen).
Jag åsa gjorde allt detta för mig själv, det var ingen annan som gjorde det åt mig.
Och när jag stod på stationen och ringde pappa och berättade att jag tagit körkortet. Jag tror nog det är den lyckligaste stunden hittills i mitt liv. Jag var så sjukt stolt, över mig själv!

Och det är verkligen att känsla vi måste unna oss själva oftare, att vara stolta över sig själv. Att klappa sig själv på axeln och säga jag kan!

Så ett av de stora besluten som jag tog innan Tallin var att jag bestämde mig för att inte dricka alkohol på ett tag.
Jag har väl inte druckit överdrivet innan. Ungefär en utgång i månaden med alkohol. Och lördagsvin med Micke en gång i månaden. Så typ 2-3 gånger i månaden kanske.
Men på senare tid har jag faktiskt känt att det inte gett mig nåt snarare tvärtom. Jag tycker inte om att tappa kontrollen. Ibland blir jag deppig. Och sen en massa onödiga kalorier såklart, både från alkoholen och allt skräp man trycker i sig när man festar och dagen efter. Plus att jag verkligen känner att det förstör träningen ett par dagar efter att man festat.
Så som sagt fett med ovärt för mig just nu!

Och jag har även bestämt mig för att lägga mitt förflutna bakom mig och inte vara bitter för saker som redan hänt och jag inte kan ändra på. Hädan efter ska jag bara se framåt. En ny dag, nya möjligheter. Min fina vän Ida hjälpte mig verkligen med det i Tallin.

Och så har jag bestämt mig för att försöka älska mig själv lite mer. Eller vadå försöka. Jag SKA älska mig själv mer!

Detta blev ett väldigt personligt och utlämnande inlägg. Men vet ni vad, det är ok....

...att alla barn(och vuxna för den delen) i hela världen fick ha likadan föräldrar som jag har.

Här om dagen var jag lite låg. På grund av orsaker som jag knappt vet själv.

Jag ringde mamma och pappa.
Pappa beställde en pizza på deras lokala pizzeria, tog bilen och kom och hämtade mig å Molle.
Jag är 27 år gammal, men mamma och pappa kommer ändå å hämtar mig om jag mår dåligt.

Jag inser faktiskt hur fantastiska mina föräldrar är.
Jag har aldrig haft nån tonårsperiod då jag tyckte de var pinsamma. Jag har alltid älskat att gå med mamma på stan.
Självklart har jag bråkat med mina föräldrar och självklart har jag tyckt att de varit tjatiga ibland. Men jag har alltid repekterat och älskat dem.

De finns så otroligt många bra saker med dem. Jag skulle kunna nämna tusentals.
Det jag verkligen uppskattar med vår familj är att vi har så bra kommunikation. Man kan berätta allt. Man behöver aldrig skämmas.
Man är alltid välkommen hem.

Mina föräldrar har en ny och fin bil. När jag precis hade tagit körkort så fick jag låna den och åka å hälsa på min syster i Uppsala. Utan förmaningar om att bilen var ny och att jag aldrig kört så långt förut. Det enda de sa var att jag skulle vara rädd om MIG, inte bilen.
Det är så mina föräldrar är, man vet att man är viktigast för dem.

Här om dan bad Micke mig att ta hem en ansökan om Ica-kort från jobbet till honom. Så att vi kan ha ett varsitt kort. Det måste va det ultimata tecknet på ett seriöst samboliv. Ica-kort ihop!

Det är som en slags förlovning. Nu kanske ni tycker att jag övertolkar innebörden av Ica-kort. Det gör jag ju inte! Hur ofta handlar man inte mat då? Typ flera gånger i veckan. Och hur ofta gifter man sig? Förhoppningsvis bara en gång i livet! Alltså borde väl Ica-kort ihop va en "bigger commitment" än ringar ihop?

Känner just nu att jag blir lite små irriterad så här på söndags förmiddagen. Eftersom vi just nu bor i världens största(känns det som iaf) flytt/renoveringskaos så finns det inte så mycket att göra här i lägenheten förutom att glo på tv eller hänga vid laptopen. Och eftersom jag vaknade vid halvtio och Micke fortfarande sover så bestämde jag mig för det senare alternativet.

Igår kväll rotade jag fram Charlotta Flinkenbergs fantastiska bok Viktiga Boken.
Jag tycker den är super, den är jättepeppande och det viktigaste av allt, när jag läser den känner jag igen mig i ALLT! Så nu ska jag defentivt läsa om den och alltid ha den till hands :)

Jag gillar Charlotta. Hon är härlig! Hon är rolig, sund och verka så "normal" nu har ju jag aldrig träffat henne utan jag kan ju bara uttala mig från det man ser i media, som med alla kändisar. Men jag ser faktiskt henne som en slags förebild även om jag hatar just det ordet, inspirationskälla är ju precis samma sak men låter mycket bättre.

Gick iaf in på hennes blogg imorse och läste lite olika inlägg bla detta http://charlotta.chic.se/na-hur-gar-det-med-klanningsdieten/ och det var då jag blev lite små irriterad. Inte på Charlotta utan på kommentarerna! De var inte elaka kommentarer eller nåt sånt utan mer i stil med, åh du behöver inte banta man ska va nöjd som man är, du är så fin endå, man ska inte känna sig pressad av smalidealet!

Och jag känner igen mig! Det där får jag jämt höra. Och jag vet att folk bara vill vara snälla och jag kommer framstå som väldigt otacksam nu, men det får jag väl göra isåfall.
Folk tror liksom automatiskt att vi tjockisar är så jävla lyckliga och nöjda när vi äter. Och säger därför: Håll inte på å banta, du duger som du är.
Visst det stämmer till viss del, jag älskar mat! Men jag är också en matmissbrukare. Jag äter när jag är stressad, för att lugna ner och trösta mig själv. Sen en halvtimme efter så är jag dubbelt så stressad för då har tjockis-ångest kickat in ovanpå stressen. Vilket alltså betyder att den där maten som lugnade ner mig ett litet tag nu ger mig världens ångest eftersom jag åt för många kalorier och för mycket socker.
Och ja, jag får ångest för att jag känner mig fet och ful.
Och ja, jag får ångest för att jag inte kommer i storlek 32 på mina snygga Fornarina-jeans(det är den största storleken de tillverkar)
Men nej det handlar inte om yta!

Det handlar om ett BMI på 30(fetma) och hälsa.
Jag vill inte bara gå ner för att folk ska tycka att jag är snygg(även om jag gärna vill KÄNNA mig snygg)
Jag vill gå ner för mig själv och min hälsas skull. Jag är fet och det är jäkligt slitsamt på kroppen. Jag känner det på mina knän, de får massa överbelastning som gör att de ömmar, och på sikt kommer de bli utslitna.
Jag kan utveckla diabetes som kan leda till att jag dör.
Det innebär massa beslastning på mitt hjärta som också kan leda till att jag dör.
Och forskare har kommit fram till att folk med övervikt på magen(bukfetma) lättare får migrän. Och för mig som har svår migrän så är det faktiskt den VIKTigaste orsaken av alla till varför jag inte vill vara en tjockis längre!

Och just därför känns tankar som "Jag duger som jag är", helt snedvridna. Ja visst ur det ytliga perspektivet så duger man som man är, det gör man alltid och ja jag tycker att tjocka männsikor kan vara hur vackra som helst! Men ur hälsoperperspektivet så duger man inte som överviktig, man är rena rama självmordet, och det får man ALDRIG glömma.
Så ja jag tänker gå ner i vikt, jag har redan gått ner några kilon, jag har börjat träna och röra på mig och vunnit enorma hälsovinster redan där. Men jag har fortfarande en lång väg kvar, men det känns helt okej! Jag strävar efter nåt bra och livslångt!

Och det är mycket arbete både mentalt och praktiskt!
Men jag måste tro på mig själv!