Angående vikt igen
En annan sak som jag blev jäkligt irriterad på var när jag slår upp första sidan i mammas hemmets journal imorse. Där är en intervju men Siw Malmqvist med massa bilder. Varv en riktigt tjusig när hon ligger på standen i shorts. Under bilden står det. En ung Siw en dag på stranden. Den smala midjan mätte samma mått som huvudet; 57 cm. - Jag var aldrig hungrig! Arne Domnérus brukade fråga mig om jag hade ätit eftersom jag ofta glömde bort att äta.
Vad skickar det ut för jävla signaler? Att hon va stark å tuff som aldrig va hungrig å aldrig åt? Nää för det är ju fult att äta eller?
Jag har också irriterat mig på det där i Bridget böckerna.
Du har så rätt i dina iaktagelser tycker jag!
Ja det är så irriterande med vikt och ideal. Måste få alla att inse att dom duger som dom är och att man ska trivas med sig själv.
Lät härligt med en tjejkväll :) och starka singeltjejer behövs också som förebilder :) killar är bara tidsfördriv ;) hehe. man klarar sig egentligen bäst på egen hand :)
Som en tant sa till mig förra året: "Jag har funderat på att skaffa man igen... men näää! Då skulle jag väl få börja diska och passa upp, då är jag hellre själv" :P (jag var där som hemtjänst)
Håller med dig till tusen. Som att vara smal är det ända rätta. Och då särskilt modellsmal, size zero. Helt jävla insane. Man blir förbannad, 60 kilo är väl en rätt bekväm och hälsosamvikt inte fan är man tjock då. Grrr. Boneheads. Man är bra som man är, och man borde kunna få se ut hur som helst utan att det ska vara "fel". Usch. Kram Carola
Hâller med jag ocksâ, verkligen helt sjuka ideal vi har!! Och som inte gynnar nâgon, ingen mâr ju bra av att behöva sträva efter nâgot som inte är normalt. Och enligt medierna kan man aldrig vara nöjd med sig själv, alltid är det nâgot som mâste fixas till. //en trött emma kl 4:40 som inte riktigt kan tänka klart =)
