Jag bestämde mig för en riktig nystart efter Tallin-resan.

Visst, jag tycker att jag varit rätt så duktig redan innan, jag har ju kommit igång med träningen.

Men jag kände att jag verkligen ville göra en förändrig i mitt liv. Jag vet inte om den var den jädra Ali Vincent-boken som gjorde det(fantastisk bok förövrigt) eller om jag egentligen bestämt mig innan.

Jag har tänkt på det så länge, funderat. Men har så här efter insett att jag aldrig trott på mig själv. Jag har lyssnat för mycket på vad andra människor sagt. Och nej det är inte deras fel utan helt mitt eget som lyssnat på dem. Och jag har alltid kommit upp med massa ursäkter. Mycket migränen, nej jag kan inte, migränen gör så att jag inte kan osv. Eller helt enkelt tänkt nej jag kan inte, jag duger inte.

Jag tror jag kommit upp med alla dessa ursäkter för att jag helt enkelt varit så jävla(ja pappa nu svor jag igen) rädd för att misslyckas. Jag har liksom gett upp innan jag ens börjat eftersom jag varit så otroligt skiträdd för att misslyckas.

Nu tror väl ni att jag bara pratar om viktminskning, men det gör jag inte. Jag pratar om hela mitt liv. Massa grejor.

Jag vet att en del tjejkompisar och kollegor sett ner på mig eftersom jag aldrig kunnat "behålligt" en pojkvän. jag vet inte hur många gånger jag fått höra...-Va! har du bytt igen? eller -Oj är ni fortfarande ihop,rekord eller?

Ja jag har dejtat mycket, och tydligen får man inte göra det som tjej.
Men jag har faktiskt aldrig tagit åt mig av kommentarerna.
Däremot kan jag tro att jag undermedvetet sökt mig till oseriösa relationer eftersom jag varit rädd för förhållanden. Jag har ett riktigt dåligt förhållande bakom mig(för många år sen) och jag vet inte om det är på grund av det(jag vill inte skylla på nåt) men jag har nog varit så rädd för att jag inte ska duga att jag undermedvetet sökt mig till killar som jag vet inte vill ha mig.

Och körkortet bara sköt jag på. Tänk om jag skulle faila liksom.

Det ironiska är att jag tror att körkortet blev en riktig vändpunkt för mig.
I ett svagt ögonblick anmälde jag mig till intensivkursen.
Och när jag satt där på tåget påväg ut i ingenstans, så hade jag så ont i magen, jag ville verkligen inte. Men ändå nånstans där inne så ville jag, jag ville klara det. Jag visste att det skulle bli skitjobbigt, massa okända människor(jätteläskigt), massa teoriplugg(och jag kunde ju inte plugga, trodde jag iaf) och köra en bil i den värsta snövintern på flera år.

Men jävlar!!! Jag klarade teoriprovet på första försöket och ärligt talat jag vet att ingen trodde att jag skulle kunna plugga men sanningen är den att jag var en av dem som låg längst fram i klassen nästan hela tiden.
Och jag klarade uppkörningen på första försöket(trots att nerverna låg utanpå kroppen).
Jag åsa gjorde allt detta för mig själv, det var ingen annan som gjorde det åt mig.
Och när jag stod på stationen och ringde pappa och berättade att jag tagit körkortet. Jag tror nog det är den lyckligaste stunden hittills i mitt liv. Jag var så sjukt stolt, över mig själv!

Och det är verkligen att känsla vi måste unna oss själva oftare, att vara stolta över sig själv. Att klappa sig själv på axeln och säga jag kan!

Så ett av de stora besluten som jag tog innan Tallin var att jag bestämde mig för att inte dricka alkohol på ett tag.
Jag har väl inte druckit överdrivet innan. Ungefär en utgång i månaden med alkohol. Och lördagsvin med Micke en gång i månaden. Så typ 2-3 gånger i månaden kanske.
Men på senare tid har jag faktiskt känt att det inte gett mig nåt snarare tvärtom. Jag tycker inte om att tappa kontrollen. Ibland blir jag deppig. Och sen en massa onödiga kalorier såklart, både från alkoholen och allt skräp man trycker i sig när man festar och dagen efter. Plus att jag verkligen känner att det förstör träningen ett par dagar efter att man festat.
Så som sagt fett med ovärt för mig just nu!

Och jag har även bestämt mig för att lägga mitt förflutna bakom mig och inte vara bitter för saker som redan hänt och jag inte kan ändra på. Hädan efter ska jag bara se framåt. En ny dag, nya möjligheter. Min fina vän Ida hjälpte mig verkligen med det i Tallin.

Och så har jag bestämt mig för att försöka älska mig själv lite mer. Eller vadå försöka. Jag SKA älska mig själv mer!

Detta blev ett väldigt personligt och utlämnande inlägg. Men vet ni vad, det är ok....