Känner just nu att jag blir lite små irriterad så här på söndags förmiddagen. Eftersom vi just nu bor i världens största(känns det som iaf) flytt/renoveringskaos så finns det inte så mycket att göra här i lägenheten förutom att glo på tv eller hänga vid laptopen. Och eftersom jag vaknade vid halvtio och Micke fortfarande sover så bestämde jag mig för det senare alternativet.

Igår kväll rotade jag fram Charlotta Flinkenbergs fantastiska bok Viktiga Boken.
Jag tycker den är super, den är jättepeppande och det viktigaste av allt, när jag läser den känner jag igen mig i ALLT! Så nu ska jag defentivt läsa om den och alltid ha den till hands :)

Jag gillar Charlotta. Hon är härlig! Hon är rolig, sund och verka så "normal" nu har ju jag aldrig träffat henne utan jag kan ju bara uttala mig från det man ser i media, som med alla kändisar. Men jag ser faktiskt henne som en slags förebild även om jag hatar just det ordet, inspirationskälla är ju precis samma sak men låter mycket bättre.

Gick iaf in på hennes blogg imorse och läste lite olika inlägg bla detta http://charlotta.chic.se/na-hur-gar-det-med-klanningsdieten/ och det var då jag blev lite små irriterad. Inte på Charlotta utan på kommentarerna! De var inte elaka kommentarer eller nåt sånt utan mer i stil med, åh du behöver inte banta man ska va nöjd som man är, du är så fin endå, man ska inte känna sig pressad av smalidealet!

Och jag känner igen mig! Det där får jag jämt höra. Och jag vet att folk bara vill vara snälla och jag kommer framstå som väldigt otacksam nu, men det får jag väl göra isåfall.
Folk tror liksom automatiskt att vi tjockisar är så jävla lyckliga och nöjda när vi äter. Och säger därför: Håll inte på å banta, du duger som du är.
Visst det stämmer till viss del, jag älskar mat! Men jag är också en matmissbrukare. Jag äter när jag är stressad, för att lugna ner och trösta mig själv. Sen en halvtimme efter så är jag dubbelt så stressad för då har tjockis-ångest kickat in ovanpå stressen. Vilket alltså betyder att den där maten som lugnade ner mig ett litet tag nu ger mig världens ångest eftersom jag åt för många kalorier och för mycket socker.
Och ja, jag får ångest för att jag känner mig fet och ful.
Och ja, jag får ångest för att jag inte kommer i storlek 32 på mina snygga Fornarina-jeans(det är den största storleken de tillverkar)
Men nej det handlar inte om yta!

Det handlar om ett BMI på 30(fetma) och hälsa.
Jag vill inte bara gå ner för att folk ska tycka att jag är snygg(även om jag gärna vill KÄNNA mig snygg)
Jag vill gå ner för mig själv och min hälsas skull. Jag är fet och det är jäkligt slitsamt på kroppen. Jag känner det på mina knän, de får massa överbelastning som gör att de ömmar, och på sikt kommer de bli utslitna.
Jag kan utveckla diabetes som kan leda till att jag dör.
Det innebär massa beslastning på mitt hjärta som också kan leda till att jag dör.
Och forskare har kommit fram till att folk med övervikt på magen(bukfetma) lättare får migrän. Och för mig som har svår migrän så är det faktiskt den VIKTigaste orsaken av alla till varför jag inte vill vara en tjockis längre!

Och just därför känns tankar som "Jag duger som jag är", helt snedvridna. Ja visst ur det ytliga perspektivet så duger man som man är, det gör man alltid och ja jag tycker att tjocka männsikor kan vara hur vackra som helst! Men ur hälsoperperspektivet så duger man inte som överviktig, man är rena rama självmordet, och det får man ALDRIG glömma.
Så ja jag tänker gå ner i vikt, jag har redan gått ner några kilon, jag har börjat träna och röra på mig och vunnit enorma hälsovinster redan där. Men jag har fortfarande en lång väg kvar, men det känns helt okej! Jag strävar efter nåt bra och livslångt!

Och det är mycket arbete både mentalt och praktiskt!
Men jag måste tro på mig själv!